Författare: admin

I fredags var kansliet på People & Power och fick ta del av flera spännande och viktiga panelsamtal. 

I vår monter fick vi tala om ett favoritämne, nämligen hur vår verksamhet bidrar till positiv förändring. Vi är övertygade om att ökad demokrati och rättvisa kräver ökad inkludering av kvinnor och unga i beslutsfattande processer. Vi frågade också besökarna om hur de tror att vi tillsammans når en positiv förändring. Flertalet enades om solidaritet, inkludering och rättvisa. 

Tack ForumCiv för ett lyckat People & Power!

Visste du att den rikaste tiondelen av världens befolkning är ansvarig för över hälften av de totala globala utsläppen, samtidigt som den fattigaste hälften har stått för enbart 10 procent av utsläppen?

Effekterna av klimatförändringarna ses över hela världen, men de länder och samhällen som orsakat minst klimatavtryck är ofta de som drabbas hårdast. Klimatförändringarna ökar också den globala ojämlikheten: Samhällen på varma breddgrader skadas exponentiellt mer av ytterligare temperaturökningar, samtidigt som de ofta har färre resurser för att skydda sig mot klimatförändringarna.

Det är tydligt att det krävs ett rättviseperspektiv för att möta klimatkrisen – det krävs klimaträttvisa!

Klimaträttvisa belyser sambanden mellan miljöförstöring och sociala, politiska och ekonomiska ojämlikheter. Klimaträttvisa handlar om att den oproportionerliga bördan av klimatkrisen ska fördelas rättvist – alltså att de länder som bidragit mest till klimatförändringarna också borde ta störst ansvar för följderna. Men också att alla ska kunna ta del av de klimatåtgärder som görs. “Gröna lösningar” måste vara hållbara och rättvisa, vilket förutsätter att alla kan göra sin röst hörd. Men så ser det inte ut idag. Människor som drabbas värst av klimatförändringar är ofta de som nekas möjlighet att delta i beslutsprocesser som påverkar dem. Det vill vi ändra på! 

Klimatkrisen synliggör och förvärrar orättvisor

Det förändrade klimatet har inneburit att redan marginaliserade grupper har fått det ännu sämre. Detta trots att de bidrar (och har bidragit) minst till klimatförändringarna. Klimatkrisen kan därför inte ses som en enskild fråga utan hänger ihop med flera redan existerande sociala, politiska och ekonomiska ojämlikheter. Därför behövs klimaträttvisa. 

Klimaträttvisa kräver i sin tur utökad demokrati. Vänsterns Internationella Forum och våra samarbetspartners arbetar med frågor kopplade till klimaträttvisa. Vi vill säkra en ökad representation av marginaliserade kvinnor och unga, vars delaktighet och påverkan är avgörande för klimaträttvisa och en rättvis omställning.

Idag på Världshungerdagen den 16 oktober vill vi uppmärksamma den globala matkrisen: Över 9% av världens befolkning, cirka 783 miljoner människor lever i måttlig eller allvarlig matosäkerhet.

Men den här krisen behandlas inte som en kris. Dagens matsystem tillåts skapa och befästa hunger när maten fördelas ojämlikt, trots att det finns tillräckligt med mat på jorden åt alla. Samtidigt skadar nuvarande matsystem både människa och planet genom ohållbar användning av jordens resurser, negativ  klimatpåverkan och förlust av biologisk mångfald. Forskning visar att småskaliga producenter, av vilka de flesta är kvinnor, står för ungefär hälften av all konsumerad mat globalt. Ändå är denna majoritet av producenter de mest påverkade av kriser som det globala matsystemet utsätts för. 

Rätten till mat är en mänsklig rättighet. Trots det handlas mat med som vilken vara som helst. Reformer som syftar till att förändra matsystemet är nödvändiga och måste utformas med inflytande från småskaliga matproducenter för att motverka att vinstintressen och makt förblir styrande.

Förra veckan deltog vi på Utmana systemet, ett event anordnat av The Hunger Project, SIANI och Reformaten med fokus på hur hållbara och rättvisa matsystem kan och bör utformas. Ett inslag var en film där Rowlands Kaotcha från The Hunger PRoject listade tre saker som vi med säkerhet kan veta:

Hungern ökar i stora delar av världen. Konflikter, klimatförändringar, covid-19 och ekonomisk och social ojämlikhet är drivande faktorer i denna trend – faktorer som alla är möjliga att påverka!

Det nuvarande matsystemet måste förändras om vi ska ha möjlighet att nå SDG 2: Ingen hunger. Så lyder budskapet i rapporten The State of Food Security and Nutrition 2023.

Förändringen måste ske nu. För att detta ska vara möjligt krävs att vi ändrar våra tankesätt kring matsystemet, med inställningen att hunger varken ska skapas eller tolereras.

Men hur kan ett hållbart och rättvist matsystem se ut, och hur ska förändringen dit göras? Det är en svår, men nödvändig, fråga att ställa både sig själv och andra.

Vem är du?

Jag är pappa, löpare och socialist. Jag bor i Malmö med sambo och två barn. Mitt engagemang finns inom internationell solidaritet, miljö, och resursfördelningsfrågor. Jag har under stora delar av mitt liv varit engagerad i miljö och utvecklingsorganisationer. Inom vilka jag varit anställd, varit aktivist eller suttit i styrelser. När jag inte finns på kansliet i Stockholm så finns jag i Malmö där jag bor och där jag även är fritidspolitiker i region och kommun. När tid finns över så springer jag gärna långa rundor i skogen eller mellan de skånska åkrarna.

Vad har du gjort innan du började hos oss?

Jag har tidigare jobbat på en rad olika utvecklings/biståndsorganisationer. Både med strategisk kommunikation, program och projekthandläggning. Främst mot Asien med jordbruksutveckling i fokus där klimatanpassning och skydd mot förluster och skador varit huvudinriktning.

Vad blir din roll hos Vänsterns Internationella Forum?

Jag kommer att jobba som senior programhandläggare. Jag kommer att vara den som framåt stödjer partners i dess process med att utveckla sina metoder och arbetssätt, jag kommer vara länken mellan partners och dess projekt och våra finansiärer där vår roll är att förmedla partners utmaningar och framsteg. Min förhoppning och absoluta målsättning är att jag skall kunna vara det stöd som partners behöver, så att de i sin tur kan genomföra alla projekt och sitt jobb på bästa möjliga vis och därigenom påverka och leda till förändring.

Varför sökte du dig till oss?

Jag sökte mig till Vänsterns Internationella Forum pga. två anledningar, den ena är att jag ville prova någonting nytt, att möta nya utmaningar och att få se, träffa och förhoppningsvis också förstå nya dimensioner av vår orättvisa värld. Den andra handlar om möjligheten att få agera och verka inom en organisation vars yttersta ideologi och mål jag tror på. Att få möjligheten att på arbetstid och inom ett internationells sammanhang få vara med och driva kampen mot en bättre, grönare, mer solidarisk och socialistisk värld är en ynnest jag inte vill missa för allt i världen.

Den 30:e mars besökte jag Uppsala Missionskyrka för att delta i evenemanget ‘Klimat(o)rättvisa i Palestina’. Johanna Wallin från Palestinagrupperna, en solidaritetsorganisation som arbetar för ett fritt Palestina utifrån internationell rätt och mänskliga rättigheter, framförde en presentation om klimatsituationen i Palestina och pastoremeritus Arne Carlsson delade med sig av sina reflektioner kring ämnet. Evenemanget ägde rum på den palestinska Jordens dag som sedan 1976 uppmärksammar de protester palestinier genomförde mot den israeliska ockupationen och landstölden av Palestina, där sex obeväpnade palestinier dödades, runt 100 skadades och över 300 arresterades.

Utöver ockupationen har den globala klimatkrisen blivit en ytterligare faktor som försvårar livet för palestinier. Kombinationen ockupation och klimatkris gör att situationen blir alltmer ohållbar för palestinier på västbanken och i Gaza och gör frågor om miljö- och klimatkonsekvenserna av ockupationen centrala. Exempel på framtida hot på grund av klimatförändringarna är risken för torka och vattenbrist, försämrade markförhållanden och sämre skördar, samt extremväder som översvämningar, värmeböljor, skogsbränder och stormar.

Israel framställer sig som ett klimatvänligt land och som föregångare, särskilt vad gäller ny grön teknik, solenergi, vattenåtervinning och inte minst övergången till naturgas, som de facto inte är särskilt klimatvänlig. Samtidigt exploaterar Israel palestinska naturresurser, vilket leder till att miljön i de ockuperade områdena förstörs och de begränsade gemensamma vattentillgångarna utarmas. För att förstå klimatkrisen i Palestina behöver man se till den kontext den uppstått i: ockupationen som pågått i snart 56 år. Som ockupationsmakt har Israel en skyldighet att skydda och vårda naturresurser och tillgodose behoven hos den ockuperade befolkningen. Men i stället kontrollerar och exploaterar Israel palestinska naturresurser, vilket lett till en ohållbar miljösituation. Det är väldigt tydligt i Palestina att klimatkrisen är en rättvisefråga. Ockupationen medför bristande möjligheter att hantera miljökrisen och leder till att palestinierna är särskilt utsatta och sårbara för klimatförändringar och miljöförstörelse.

De israeliska bosättningarna är ett konkret exempel på ockupationens miljöpåverkan. Det bor drygt 600 000 israeler på ockuperat område, inklusive östra Jerusalem, i ungefär 170 bosättningar med ytterligare 130 utposter som är tänkta att bli nya bosättningar. Bosättningarna är ofta placerade i bördiga områden med viktiga vattenkällor och är ofta belägna på kullar med avfall som rinner ner i de palestinska byarna. Idag kontrollerar Israel cirka 80% av vattenkällorna och använder olika metoder för att förhindra palestiniernas tillgång till vatten. Till exempel får palestinier inte borra brunnar utan Israels tillstånd eller reparera vattenledningar som gått sönder, vilket leder till att många palestinier behöver köpa tillbaka sitt vatten från Israel till ett mycket högt pris. Israel bygger också industrizoner som saknar strikta miljölagar i anslutning till bosättningarna. I Gaza bor cirka 2 miljoner palestinier och området har i snart 16 år varit under blockad, vilket innebär att människor i Gaza är under belägring och att Israel kontrollerar allt som förs in och ut ur området. Miljöförstörelse har lett till att över 95% av vattnet i Gaza är förorenat och otjänligt för människor. Palestina har historiskt varit ett jordbrukssamhälle som försett landet med lokalt producerad mat. Men idag har den lokala marknaden bytts ut mot billig import från Israel, vilket leder till stora konsekvenser för den biologiska mångfalden.

Wallin avslutade sin presentation med att uppmärksamma positiva miljö- och klimatinitiativ som bedrivs i Palestina och den ökande uppmärksamheten och förståelsen för den akuta klimatkrisen, men poängterade att dessa är småskaliga och lokala och att det behövs politiska förändringar för att det ska få verklig effekt. En rättvis fred är absolut nödvändig också ur ett klimat- och miljöperspektiv.

Arne Carlsson, pastor emeritus, menar att konflikten har tre grunder: kolonialism, antisemitism och sionism. Dessa inhumana tankevärldar präglar människors uppfattning av konflikten i Palestina, samtidigt som nationalism och rasism leder till att vi låter konflikten pågå. Han menar att Globala Nord har en skyldighet att återupprätta det palestinska folkets fri- och rättigheter och anser att västerlandets imperialistiska politiks hantering av det palestinska folket är förvånande. Men bara tills han ser vår egen tids förnekande av klimatkrisen. Där finns en obekymrad likgiltighet inför katastrofen, så länge den inte begränsar det egna livsutrymmet.

Vi behöver inte fantisera om vad som kommer hända, konsekvenserna av klimatförändringarna är redan en realitet. En pandemi som spreds över hela världen, värmeböljor, bränder, torka, smältande isar, höjda havsnivåer, översvämningar och massutdöende av liv på jorden är allt uttryck för sådana konsekvenser. Palestina är ett talande exempel på att fattiga, marginaliserade och förtryckta samhällen bär en oproportionerlig börda och är de mest sårbara i klimatkrisen. Arne Carlsson refererar till studier som visar att om man inte räknar med de tre miljarder fattigaste människorna och dess påverkan på miljön skulle det ändå inte leda till någon minskning av pågående miljöförstöring. De som upprätthåller de ojämlika globala strukturerna är de rikaste människorna i de rikaste länderna, vilket också är de som får sitt livsutrymme begränsat minst av klimatförändringarna.

Det är först när vattennivåerna äter upp våra egna kuster och pandemierna stänger våra egna restauranger som vi blir berörda. Men nu handlar det inte längre om att vara solidarisk med förtryckta folkgrupper, nu handlar det om att vårt sätt att leva hotar allt liv på jorden. Palestinas sak, och mänsklighetens, kräver stora transformationer. Om vi ska ha möjlighet till en säker framtid på jorden krävs det att vi förändrar det ekonomiska systemet i dess grund och skrotar det system som leder till ökad fattigdom, vidare klyftor och försämrad hälsa. Israel och Palestinas gemensamma naturtillgångar av jord och vatten skulle kunna var något att bygga varaktig fred kring.

Vi befinner oss i en situation där alla som utövar förtryck och vill förändra världen med militära maktmedel hotar vår gemensamma överlevnad och utgör hinder för en hållbar värld. Vi måste göra gemensam sak med palestinierna, kräva rättvisa och ett slut på exploateringen av planetens tillgångar.

Elin Ulfhager
Praktikant
Vänsterns Internationella Forum

Vänsterns Internationella Forum bjuder in ambassadörer till en digital bokcirkel där vi tillsammans med internationella samarbetspartners läser och diskuterar ‘A bigger picture: My fight to bring a new african voice to the Climate Crisis’ av Vanessa Nakate.

Nakate är en är en ung klimataktivist från Uganda och i den här boken skriver hon självbiografiskt om klimatförändringarnas konsekvenser i hennes samhälle och om vikten av global klimaträttvisa. Hon problematiserar de ojämlika maktstrukturer som leder till att röster från globala syd inte får samma utrymme som röster från globala nord.

Bokcirkeln kommer vara på engelska och det kommer hållas tre digitala träffar i ledning av vår praktikant Elin under våren:

Tisdag 4/4 18:00-19:00
Detta är en introduktionsträff där vi ännu inte börjat läsa boken. Vi får tillfälle att träffa varandra och presentera oss och byta tankar och förhoppningar om bokcirkeln.

Tisdag 2/5 18:00-19:00
Denna träff hålls halvvägs och vi har läst de fem första kapitlen (96 sidor). Vi delar tankar och diskuterar vad vi läst så långt.

Onsdag 7/6 18:00-19:00
Detta är den sista träffen. Vi diskuterar boken och delar med oss om vad vi tar med oss och hur vi kan arbeta vidare mot mer rättvisa strukturer.

Läs mer om hur du blir ambassadör på: https://vansternsinternationellaforum.se/ambassadorer/
När du blivit ambassadör anmäler du dig till bokcirkeln till elin.ulfhager@vansterpartiet.se

Den 9:e februari besökte jag Uppsala missionskyrka för att delta i evenemanget ’Biståndsviljan –
vart är den på väg?’. I samtalspanelen satt Gudrun Brunegård, riksdagsledamot (KD), utrikesutskottet, biståndspolitisk talesperson för KD, Wanja Lundby-Wedin, vice ordförande i styrelsen för Svenska Kyrkan, tidigare LO-ordförande samt ordförande för Olof Palmes Internationella Center, Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan och Mattias Brunander, ft generalsekreterare via Diakonia.

Regeringen har övergivit åtagandet att avsätta en procent av Sveriges välstånd till internationellt bistånd. Ett intressant samtal hölls om vart biståndsviljan i Sverige och världen tar vägen i det nya politiska landskapet.

Under panelsamtalet konstaterades det att humanitärt bistånd sällan ifrågasätts. När en humanitär katastrof inträffar, som jordbärvingen i Turkiet och Syrien, mobiliserar samhället snabbt och skänker pengar utan att ifrågasätta biståndet. Men det långsiktiga biståndet har de senaste decennierna fått allt sämre rykte. Ett rykte som vår nya regerings biståndspolitik förstärker. Biståndsdebatten är numera väldigt polariserad. Biståndsoppositionen menar att pengar går till korrupta regeringar, till konferenser och säger att biståndet inte bedrivs effektivt och smart.

Under samtalet fick Brunegård stå till svars för regeringens omdebatterade biståndsreglering. Hon menar att KD arbetat hårt för att bevara 1%-målet och att hon under omständigheterna är nöjd med att det blev en så pass liten minskning. Hon förklarade att M och SD krävt drastisk reglering av svenskt bistånd, men att KD kämpat för att försvara biståndet. Därför är hon, trots regleringen, nöjd över att det blev en så pass liten minskning och hon poängterade att
Sverige fortfarande bedriver väldigt generöst biståndsarbete. Det bestämdes att en avräkning på mer än 8% inte är tillåtet och hon menar därför att KD räddat biståndet.

Brunegård och KD står bakom den stora biståndsöverenskommelsen och det skiftade fokuset till återvandring och sammanslagning av bistånd och handel. Lundby-Wedin ställer sig kritisk till sammanslagningen eftersom svenskt och internationellt näringsliv tenderar att vilja arbeta i länder som kan gynna svenskt företagande. Hon menar att man vill använda bistånd som en hävstång för att företagare ska kunna idka handel. Hon kritiserar också att 1%-målet slopats
och menar att det är ett allvarligt första steg bort från det viktiga målet om att 1% av BNI skall gå till bistånd. Hon är också starkt kritisk till den drastiska minskningen av pengar till information- och kommunikation-strategin, som med argumentationen ”vi vill se fler matpaket och färre konferenser” genomförts.

Brunander och Lysén säger att den allmänna politiska utvecklingen speglar biståndets utveckling. Man har börjat ställa biståndet mot andra (nationella) utgifter så som polis och skola. Det är en ökad nationalism och världsfrånvändhet, det är ’vi mot dom’-terminologi. Brunander menar att den felaktiga bilden som M och SD förmedlar om att svenskt bistånd är korrupt och går till diktaturer leder till att allmänhetens bild av svenskt bistånd får ett förödande dåligt rykte. När anslagen för information och kommunikation stryps försvårar det möjligheten att visa hur biståndet faktisk ser ut och i stället kontrollerar M och SD den allmänna diskursen.

Brunegård säger att de inte är nöjda med att information- och kommunikationsanslaget blivit så drastiskt reducerat, men att hon har förståelse för att det blev för mycket med ny regering och ny budget, skriva regleringsbrev – parallellt med att också förbereda Sverige för ordförandeskapet i EU. Det blev inte den bästa lösningen. Hon menar att bidraget till information och kommunikation borde ligga någonstans mellan föregående nivå och dagens. Lundby-Wedin poängterar konsekvenserna det minskade bidraget fått och mängden pågående projekt som måste avbrytas under kritiska omständigheter. Men KD anser att regleringen inte
behöver vara negativ, utan menar att biståndet behöver fokuseras, effektiviseras och stramas upp och att det då inte kommer behövas lika mycket biståndspengar för nå ännu bättre resultat.

Lysén är starkt kritisk mot att dialog saknats från regeringens sida. Biståndsministern har inte haft ett enda samtalsmöte med civilsamhället. Lundby-Wedin instämmer och anser att det finns två skäl till detta: regeringen har inga egna kopplingar till civilsamhället samt Tidöavtalet och SD:s påverkan. Lysén säger mycket upprört att till exempel budgeten till Myanmar är
halverad och i Guatemala har biståndet gått från 230 till 70 miljoner, att beskedet kom någon dag före julafton och var helt utan konsultation, varken med ambassader, med Sida, med civilorganisationer, eller med de som drabbas av beskedet. Det implementerades sedan 1:a januari. Regeringen drar tillbaka bidrag till länder där man kämpar för demokrati, för mänskliga rättigheter och för jämställdhet. På många platser lever människor i en mer eller mindre rättslös
situation. I stället har fokus lagts på Ukraina, där civilsamhället givetvis också behöver hjälp – men ska hjälpen vara på bekostnad av människors liv i andra delar av världen? Är det viktigare att hjälpa människor som lever geografiskt närmre oss?

När världen ser ut som den nu gör med krig i Ukraina, naturkatastrofer som blir fler och allvarligare, demokrati minskar världen över och diktaturer som bryter mot mänskliga rättigheter ökar – hur kan regeringen besluta att minska vår möjlighet att som priviligierat land att hjälpa till globalt? Panelen var eniga om att det är helt avgörande att visa allmänheten hur biståndsarbete verkligen går till, så att människor förstår dess vikt och värde.

Elin Ulfhager
Praktikant
Vänsterns Internationella Forum

Hej! Jag heter Elin och jag ska praktisera hos Vänsterns Internationella Forum den här våren. Jag kämpar för en värld med socialistiska värdegrunder – där kollektivism står framför individualism och jag är säker på att det är möjligt.

Vad var det som gjorde dig intresserad av vänsterns internationella forum?

Jag har länge varit intresserad av och engagerad i frågor som rör global klimaträttvisa, social rättvisa och ekologisk hållbarhet. Efter att jag läste humanekologi vid Lunds universitet där jag bland annat fick lära mig om politisk ekologi förstod jag att jag vill arbeta politiskt med dessa frågor. Jag ville praktisera hos en organisation som arbetar för att skapa en mer rättvis värld globalt och som har ett fokus på klimaträttvisa.

Varför tycker du att de frågorna Vänsterns Internationella Forum driver är viktiga?

Vänsterns Internationella Forum arbetar för att de som är hårdast drabbade av orättvisor ska få bättre möjligheter till förändring och det tycker jag är otroligt viktigt: att kollektivt och internationellt hjälpa varandra. Med ett särskilt fokus på kvinnor och unga som på många platser är marginaliserade tror jag att vi tillsammans kan åstadkomma förändring.

Vad gör du när du inte praktiserar hos Vänsterns Internationella Forum?

Jag läser sista termin på kandidatprogrammet ‘Samhälle, kultur och etnografi’ med inriktning antropologi vid Uppsala universitet. Utöver praktiken kommer jag läsa en kurs i kulturgeografi i vår. På min fritid tycker jag om att vara i Skåne på mina föräldrars gård och njuta av naturen och umgås med djuren.

Vad hoppas du få ut av din praktik?

Jag hoppas att jag får lära mig om hur man kan arbeta politiskt, om biståndsfrågor och om internationella relationer. Jag vill också få ytterligare inblick i de strukturella maktrelationer som skapar orättvisor och hur man kan arbeta för att motverka dem.

WHAT IS COP?
COP stands for Conference of the Parties and gathers world leaders, representatives from the world’s governments, civil society, researchers, organizations and companies every year since 1995 to discuss climate issues and to negotiate solutions and measures.

COP27
20/11 2022, the UN climate summit COP27 ended. No major climate goals were lifted and no agreement to phase out fossil fuels were created. A third of Pakistan is under water, East Africa is experiencing its worst drought in over 40 years and the melting of glaciers has never been more severe. Therefore, the results of the meeting are disappointing.

The challenges for climate activists, grassroots and civil society have never been greater. A global mobilization for climate justice is now highly needed.

At COP27, a Loss and Damage fund was agreed upon. This means that rich countries must financially compensate vulnerable countries that suffer and have suffered from climate change. The UN’s climate convention is clear that it is the industrialized countries that have a greater responsibility in climate change, as they have historically been responsible for the majority of emissions. According to the climate convention, the rich countries must take the lead, reduce their emissions, and financially compensate the vulnerable countries. The details are not clear, but it is a clear global recognition determining that the rich countries are responsible for the serious climate situation we are in.

The climate movement has never believed that the COP is the place where real policy will be implemented, but the climate movement has taken the COP meetings as a chance to show its muscles, to be involved and put pressure, because the voice of the people needs to influence our politicians. When the COP is placed in Egypt and the United Arab Emirates, in two dictatorships where even their own population is not allowed to demonstrate, the climate movement cannot raise their voice in the COP negotiations because they cannot be there and put pressure on those in power.

THE PARIS AGREEMENT
At COP21 held in 2015 in Paris, all the countries of the world decided that we should aim to stop the global warming at 1.5 degrees after the realization that small islands like the Maldives and unique, climate-sensitive ecosystems such as coral reefs, the ice of the Arctic and are unlikely to survive a global warming of 2 degrees which was the previous objective.

To meet the 1.5 degree target, we need to cut our global emissions of greenhouse gases in half by 2030 and reach net zero by 2050 at the latest. Every tenth of a degree we manage to slow down global warming will reduce the impact on nature and us humans.

LACK OF TRUST
During the COP negotiations every year, the delegates review the countries’ status on the Paris Agreement and other deals. Unfortunately, we fail year after year.

All countries in the world have failed to respond to climate change. Democratic, regimes and questionable democracies. What we can see, however, is that democratic countries succeed better. Authoritarian states have a built-in tendency to be conservative and slow. Change is dangerous for those in power.

One reason for the failures is that the requirements for emission reductions are optional. It must change to mandatory emission reductions, for the rich countries in particular.

There are more delegates linked to the fossil fuel industry than to any individual country, which is another major problem with COP.

The world is getting an increasingly authoritarian political landscape, several countries are fragile and democracy is in decline. Armed conflicts are increasing and the gaps between both classes and countries are getting bigger. The COVID-19 pandemic has also reinforced the negative trends in the development of human rights, which are going backwards year by year. It contributes to making these negotiations even more difficult.

At the previous COP15, it was agreed that the rich countries should collectively compensate the vulnerable countries with 100 billion US dollars annually from 2020.
That goal has never been reached.

At COP21, it was agreed in the Paris Agreement to reduce emissions by 45% by 2030.
With current commitments, emissions are instead estimated to increase by 10.6% by 2030.

In the Paris Agreement, the countries also agreed to stop global warming at 1.5 degrees.
With current actions, we are expected to have a 2.5 degree increase by the end of this century.

The same group that is hit hardest by climate change are those who have historically accounted for the least emissions. The poorest half of the world’s population accounts for only 10 percent of the world’s emissions, while the richest 10 percent account for around half of the emissions.

CAPITALISM
Capitalism cannot prioritize the climate as long as it does not mean a greater economic profit than the exploitation of natural resources provides. Capitalism as an financial system has one main rule to follow, to create the greatest profit and accumulate capital.

It is therefore in the nature of capitalism to destroy the environment as it pursues profit through the burning of coal and fossil oils, industrial agriculture, extractive mining, deforestation, etc. With the knowledge of our economic system, we also understand that the delegates connected to the fossil industry during the COP are there to preserve their interest; to continue generating profit.

THE PATRIARCHY
Women are underrepresented in all decision-making rooms and in all parts of society. The same applies to the UN climate summits. Men and the conservatives who are overrepresented also tend to use the gender and age of the climate activists to diminish the activists’ arguments instead of responding to the content of the arguments. The climate activist youth who strike from school to raise awareness of the climate issue are being mocked and urged to go back to school if they want to create a good future for themselves.

Our economic system based on endless growth, resource depletion and exploitation is simply a system primarily created by men and today is maintained by privileged men. The oil lobby, one of the biggest global obstacles to an effective green policy, is at the same time a very male-dominated industry. Values created by patriarchal structures are connected to climate denial and movements that actively oppose action towards a sustainable future.

CONCLUSION
What becomes clear with the climate summit COP is that we cannot put our future in the hands of those in power. The real change is created by civil society and the political fight of the people.

A global mobilization for climate justice is needed. Civil society around the world, all environmental defenders and activists fighting for climate justice, everyone who wants to see a better future for themselves and their children needs to unite. Together we will create the change we so urgently need.