BISTÅNDSVILJAN – VART ÄR DEN PÅ VÄG?

Den 9:e februari besökte jag Uppsala missionskyrka för att delta i evenemanget ’Biståndsviljan –
vart är den på väg?’. I samtalspanelen satt Gudrun Brunegård, riksdagsledamot (KD), utrikesutskottet, biståndspolitisk talesperson för KD, Wanja Lundby-Wedin, vice ordförande i styrelsen för Svenska Kyrkan, tidigare LO-ordförande samt ordförande för Olof Palmes Internationella Center, Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan och Mattias Brunander, ft generalsekreterare via Diakonia.

Regeringen har övergivit åtagandet att avsätta en procent av Sveriges välstånd till internationellt bistånd. Ett intressant samtal hölls om vart biståndsviljan i Sverige och världen tar vägen i det nya politiska landskapet.

Under panelsamtalet konstaterades det att humanitärt bistånd sällan ifrågasätts. När en humanitär katastrof inträffar, som jordbärvingen i Turkiet och Syrien, mobiliserar samhället snabbt och skänker pengar utan att ifrågasätta biståndet. Men det långsiktiga biståndet har de senaste decennierna fått allt sämre rykte. Ett rykte som vår nya regerings biståndspolitik förstärker. Biståndsdebatten är numera väldigt polariserad. Biståndsoppositionen menar att pengar går till korrupta regeringar, till konferenser och säger att biståndet inte bedrivs effektivt och smart.

Under samtalet fick Brunegård stå till svars för regeringens omdebatterade biståndsreglering. Hon menar att KD arbetat hårt för att bevara 1%-målet och att hon under omständigheterna är nöjd med att det blev en så pass liten minskning. Hon förklarade att M och SD krävt drastisk reglering av svenskt bistånd, men att KD kämpat för att försvara biståndet. Därför är hon, trots regleringen, nöjd över att det blev en så pass liten minskning och hon poängterade att
Sverige fortfarande bedriver väldigt generöst biståndsarbete. Det bestämdes att en avräkning på mer än 8% inte är tillåtet och hon menar därför att KD räddat biståndet.

Brunegård och KD står bakom den stora biståndsöverenskommelsen och det skiftade fokuset till återvandring och sammanslagning av bistånd och handel. Lundby-Wedin ställer sig kritisk till sammanslagningen eftersom svenskt och internationellt näringsliv tenderar att vilja arbeta i länder som kan gynna svenskt företagande. Hon menar att man vill använda bistånd som en hävstång för att företagare ska kunna idka handel. Hon kritiserar också att 1%-målet slopats
och menar att det är ett allvarligt första steg bort från det viktiga målet om att 1% av BNI skall gå till bistånd. Hon är också starkt kritisk till den drastiska minskningen av pengar till information- och kommunikation-strategin, som med argumentationen ”vi vill se fler matpaket och färre konferenser” genomförts.

Brunander och Lysén säger att den allmänna politiska utvecklingen speglar biståndets utveckling. Man har börjat ställa biståndet mot andra (nationella) utgifter så som polis och skola. Det är en ökad nationalism och världsfrånvändhet, det är ’vi mot dom’-terminologi. Brunander menar att den felaktiga bilden som M och SD förmedlar om att svenskt bistånd är korrupt och går till diktaturer leder till att allmänhetens bild av svenskt bistånd får ett förödande dåligt rykte. När anslagen för information och kommunikation stryps försvårar det möjligheten att visa hur biståndet faktisk ser ut och i stället kontrollerar M och SD den allmänna diskursen.

Brunegård säger att de inte är nöjda med att information- och kommunikationsanslaget blivit så drastiskt reducerat, men att hon har förståelse för att det blev för mycket med ny regering och ny budget, skriva regleringsbrev – parallellt med att också förbereda Sverige för ordförandeskapet i EU. Det blev inte den bästa lösningen. Hon menar att bidraget till information och kommunikation borde ligga någonstans mellan föregående nivå och dagens. Lundby-Wedin poängterar konsekvenserna det minskade bidraget fått och mängden pågående projekt som måste avbrytas under kritiska omständigheter. Men KD anser att regleringen inte
behöver vara negativ, utan menar att biståndet behöver fokuseras, effektiviseras och stramas upp och att det då inte kommer behövas lika mycket biståndspengar för nå ännu bättre resultat.

Lysén är starkt kritisk mot att dialog saknats från regeringens sida. Biståndsministern har inte haft ett enda samtalsmöte med civilsamhället. Lundby-Wedin instämmer och anser att det finns två skäl till detta: regeringen har inga egna kopplingar till civilsamhället samt Tidöavtalet och SD:s påverkan. Lysén säger mycket upprört att till exempel budgeten till Myanmar är
halverad och i Guatemala har biståndet gått från 230 till 70 miljoner, att beskedet kom någon dag före julafton och var helt utan konsultation, varken med ambassader, med Sida, med civilorganisationer, eller med de som drabbas av beskedet. Det implementerades sedan 1:a januari. Regeringen drar tillbaka bidrag till länder där man kämpar för demokrati, för mänskliga rättigheter och för jämställdhet. På många platser lever människor i en mer eller mindre rättslös
situation. I stället har fokus lagts på Ukraina, där civilsamhället givetvis också behöver hjälp – men ska hjälpen vara på bekostnad av människors liv i andra delar av världen? Är det viktigare att hjälpa människor som lever geografiskt närmre oss?

När världen ser ut som den nu gör med krig i Ukraina, naturkatastrofer som blir fler och allvarligare, demokrati minskar världen över och diktaturer som bryter mot mänskliga rättigheter ökar – hur kan regeringen besluta att minska vår möjlighet att som priviligierat land att hjälpa till globalt? Panelen var eniga om att det är helt avgörande att visa allmänheten hur biståndsarbete verkligen går till, så att människor förstår dess vikt och värde.

Elin Ulfhager
Praktikant
Vänsterns Internationella Forum