BISTÅNDSVILJAN – VART ÄR DEN PÅ VÄG?

Den 9:e februari besökte jag Uppsala missionskyrka för att delta i evenemanget ’Biståndsviljan –
vart är den på väg?’. I samtalspanelen satt Gudrun Brunegård,
riksdagsledamot (KD), utrikesutskottet, biståndspolitisk talesperson för KD, Wanja
Lundby-Wedin
, vice ordförande i styrelsen för Svenska Kyrkan, tidigare
LO-ordförande samt ordförande för Olof Palmes Internationella Center, Erik
Lysén
, chef för Act Svenska kyrkan och Mattias Brunander,
ft generalsekreterare via Diakonia.

Regeringen har övergivit åtagandet att avsätta en procent av Sveriges
välstånd till internationellt bistånd. Ett intressant samtal hölls om vart
biståndsviljan i Sverige och världen tar vägen i det nya politiska landskapet.

Under panelsamtalet konstaterades det att humanitärt bistånd sällan ifrågasätts.
När en humanitär katastrof inträffar, som jordbärvingen i Turkiet och Syrien,
mobiliserar samhället snabbt och skänker pengar utan att ifrågasätta biståndet.
Men det långsiktiga biståndet har de senaste decennierna fått allt sämre rykte.
Ett rykte som vår nya regerings biståndspolitik förstärker. Biståndsdebatten är
numera väldigt polariserad. Biståndsoppositionen menar att pengar går till
korrupta regeringar, till konferenser och säger att biståndet inte bedrivs
effektivt och smart.

Under samtalet fick Brunegård stå till svars för regeringens omdebatterade
biståndsreglering. Hon menar att KD arbetat hårt för att bevara 1%-målet och att
hon under omständigheterna är nöjd med att det blev en så pass liten minskning.
Hon förklarade att M och SD krävt drastisk reglering av svenskt bistånd, men
att KD kämpat för att försvara biståndet. Därför är hon, trots regleringen,
nöjd över att det blev en så pass liten minskning och hon poängterade att
Sverige fortfarande bedriver väldigt generöst biståndsarbete. Det bestämdes att
en avräkning på mer än 8% inte är tillåtet och hon menar därför att KD räddat
biståndet.

Brunegård och KD står bakom den stora biståndsöverenskommelsen och det
skiftade fokuset till återvandring och sammanslagning av bistånd och handel.
Lundby-Wedin ställer sig kritisk till sammanslagningen eftersom svenskt och
internationellt näringsliv tenderar att vilja arbeta i länder som kan gynna
svenskt företagande. Hon menar att man vill använda bistånd som en hävstång för
att företagare ska kunna idka handel. Hon kritiserar också att 1%-målet slopats
och menar att det är ett allvarligt första steg bort från det viktiga målet om
att 1% av BNI skall gå till bistånd. Hon är också starkt kritisk till den
drastiska minskningen av pengar till information- och kommunikation-strategin,
som med argumentationen ”vi vill se fler matpaket och färre konferenser”
genomförts.

Brunander och Lysén säger att den allmänna politiska utvecklingen speglar
biståndets utveckling. Man har börjat ställa biståndet mot andra (nationella)
utgifter så som polis och skola. Det är en ökad nationalism och
världsfrånvändhet, det är ’vi mot dom’-terminologi. Brunander menar att den
felaktiga bilden som M och SD förmedlar om att svenskt bistånd är korrupt och
går till diktaturer leder till att allmänhetens bild av svenskt bistånd får ett
förödande dåligt rykte. När anslagen för information och kommunikation stryps
försvårar det möjligheten att visa hur biståndet faktisk ser ut och i stället
kontrollerar M och SD den allmänna diskursen.

Brunegård säger att de inte är nöjda med att information- och kommunikationsanslaget
blivit så drastiskt reducerat, men att hon har förståelse för att det blev för
mycket med ny regering och ny budget, skriva regleringsbrev – parallellt med
att också förbereda Sverige för ordförandeskapet i EU. Det blev inte den bästa
lösningen. Hon menar att bidraget till information och kommunikation borde
ligga någonstans mellan föregående nivå och dagens. Lundby-Wedin poängterar
konsekvenserna det minskade bidraget fått och mängden pågående projekt som
måste avbrytas under kritiska omständigheter. Men KD anser att regleringen inte
behöver vara negativ, utan menar att biståndet behöver fokuseras,
effektiviseras och stramas upp och att det då inte kommer behövas lika mycket
biståndspengar för nå ännu bättre resultat.

Lysén är starkt kritisk mot att dialog saknats från regeringens sida.
Biståndsministern har inte haft ett enda samtalsmöte med civilsamhället.
Lundby-Wedin instämmer och anser att det finns två skäl till detta: regeringen
har inga egna kopplingar till civilsamhället samt Tidöavtalet och SD:s
påverkan. Lysén säger mycket upprört att till exempel budgeten till Myanmar är
halverad och i Guatemala har biståndet gått från 230 till 70 miljoner, att
beskedet kom någon dag före julafton och var helt utan konsultation, varken med
ambassader, med Sida, med civilorganisationer, eller med de som drabbas av
beskedet. Det implementerades sedan 1:a januari. Regeringen drar tillbaka
bidrag till länder där man kämpar för demokrati, för mänskliga rättigheter och för
jämställdhet. På många platser lever människor i en mer eller mindre rättslös
situation. I stället har fokus lagts på Ukraina, där civilsamhället givetvis
också behöver hjälp – men ska hjälpen vara på bekostnad av människors liv i
andra delar av världen? Är det viktigare att hjälpa människor som lever
geografiskt närmre oss?

När världen ser ut som den nu gör med krig i Ukraina, naturkatastrofer som
blir fler och allvarligare, demokrati minskar världen över och diktaturer som
bryter mot mänskliga rättigheter ökar – hur kan regeringen besluta att minska
vår möjlighet att som priviligierat land att hjälpa till globalt? Panelen var
eniga om att det är helt avgörande att visa allmänheten hur biståndsarbete
verkligen går till, så att människor förstår dess vikt och värde.

Elin Ulfhager
Praktikant
Vänsterns Internationella Forum