Den 30:e mars besökte jag Uppsala Missionskyrka för att delta i evenemanget ‘Klimat(o)rättvisa i Palestina’. Johanna Wallin från Palestinagrupperna, en solidaritetsorganisation som arbetar för ett fritt Palestina utifrån internationell rätt och mänskliga rättigheter, framförde en presentation om klimatsituationen i Palestina och pastoremeritus Arne Carlsson delade med sig av sina reflektioner kring ämnet. Evenemanget ägde rum på den palestinska Jordens dag som sedan 1976 uppmärksammar de protester palestinier genomförde mot den israeliska ockupationen och landstölden av Palestina, där sex obeväpnade palestinier dödades, runt 100 skadades och över 300 arresterades.
Utöver ockupationen har den globala klimatkrisen blivit en ytterligare faktor som försvårar livet för palestinier. Kombinationen ockupation och klimatkris gör att situationen blir alltmer ohållbar för palestinier på västbanken och i Gaza och gör frågor om miljö- och klimatkonsekvenserna av ockupationen centrala. Exempel på framtida hot på grund av klimatförändringarna är risken för torka och vattenbrist, försämrade markförhållanden och sämre skördar, samt extremväder som översvämningar, värmeböljor, skogsbränder och stormar.
Israel framställer sig som ett klimatvänligt land och som föregångare, särskilt vad gäller ny grön teknik, solenergi, vattenåtervinning och inte minst övergången till naturgas, som de facto inte är särskilt klimatvänlig. Samtidigt exploaterar Israel palestinska naturresurser, vilket leder till att miljön i de ockuperade områdena förstörs och de begränsade gemensamma vattentillgångarna utarmas. För att förstå klimatkrisen i Palestina behöver man se till den kontext den uppstått i: ockupationen som pågått i snart 56 år. Som ockupationsmakt har Israel en skyldighet att skydda och vårda naturresurser och tillgodose behoven hos den ockuperade befolkningen. Men i stället kontrollerar och exploaterar Israel palestinska naturresurser, vilket lett till en ohållbar miljösituation. Det är väldigt tydligt i Palestina att klimatkrisen är en rättvisefråga. Ockupationen medför bristande möjligheter att hantera miljökrisen och leder till att palestinierna är särskilt utsatta och sårbara för klimatförändringar och miljöförstörelse.
De israeliska bosättningarna är ett konkret exempel på ockupationens miljöpåverkan. Det bor drygt 600 000 israeler på ockuperat område, inklusive östra Jerusalem, i ungefär 170 bosättningar med ytterligare 130 utposter som är tänkta att bli nya bosättningar. Bosättningarna är ofta placerade i bördiga områden med viktiga vattenkällor och är ofta belägna på kullar med avfall som rinner ner i de palestinska byarna. Idag kontrollerar Israel cirka 80% av vattenkällorna och använder olika metoder för att förhindra palestiniernas tillgång till vatten. Till exempel får palestinier inte borra brunnar utan Israels tillstånd eller reparera vattenledningar som gått sönder, vilket leder till att många palestinier behöver köpa tillbaka sitt vatten från Israel till ett mycket högt pris. Israel bygger också industrizoner som saknar strikta miljölagar i anslutning till bosättningarna. I Gaza bor cirka 2 miljoner palestinier och området har i snart 16 år varit under blockad, vilket innebär att människor i Gaza är under belägring och att Israel kontrollerar allt som förs in och ut ur området. Miljöförstörelse har lett till att över 95% av vattnet i Gaza är förorenat och otjänligt för människor. Palestina har historiskt varit ett jordbrukssamhälle som försett landet med lokalt producerad mat. Men idag har den lokala marknaden bytts ut mot billig import från Israel, vilket leder till stora konsekvenser för den biologiska mångfalden.
Wallin avslutade sin presentation med att uppmärksamma positiva miljö- och klimatinitiativ som bedrivs i Palestina och den ökande uppmärksamheten och förståelsen för den akuta klimatkrisen, men poängterade att dessa är småskaliga och lokala och att det behövs politiska förändringar för att det ska få verklig effekt. En rättvis fred är absolut nödvändig också ur ett klimat- och miljöperspektiv.
Arne Carlsson, pastor emeritus, menar att konflikten har tre grunder: kolonialism, antisemitism och sionism. Dessa inhumana tankevärldar präglar människors uppfattning av konflikten i Palestina, samtidigt som nationalism och rasism leder till att vi låter konflikten pågå. Han menar att Globala Nord har en skyldighet att återupprätta det palestinska folkets fri- och rättigheter och anser att västerlandets imperialistiska politiks hantering av det palestinska folket är förvånande. Men bara tills han ser vår egen tids förnekande av klimatkrisen. Där finns en obekymrad likgiltighet inför katastrofen, så länge den inte begränsar det egna livsutrymmet.
Vi behöver inte fantisera om vad som kommer hända, konsekvenserna av klimatförändringarna är redan en realitet. En pandemi som spreds över hela världen, värmeböljor, bränder, torka, smältande isar, höjda havsnivåer, översvämningar och massutdöende av liv på jorden är allt uttryck för sådana konsekvenser. Palestina är ett talande exempel på att fattiga, marginaliserade och förtryckta samhällen bär en oproportionerlig börda och är de mest sårbara i klimatkrisen. Arne Carlsson refererar till studier som visar att om man inte räknar med de tre miljarder fattigaste människorna och dess påverkan på miljön skulle det ändå inte leda till någon minskning av pågående miljöförstöring. De som upprätthåller de ojämlika globala strukturerna är de rikaste människorna i de rikaste länderna, vilket också är de som får sitt livsutrymme begränsat minst av klimatförändringarna.
Det är först när vattennivåerna äter upp våra egna kuster och pandemierna stänger våra egna restauranger som vi blir berörda. Men nu handlar det inte längre om att vara solidarisk med förtryckta folkgrupper, nu handlar det om att vårt sätt att leva hotar allt liv på jorden. Palestinas sak, och mänsklighetens, kräver stora transformationer. Om vi ska ha möjlighet till en säker framtid på jorden krävs det att vi förändrar det ekonomiska systemet i dess grund och skrotar det system som leder till ökad fattigdom, vidare klyftor och försämrad hälsa. Israel och Palestinas gemensamma naturtillgångar av jord och vatten skulle kunna var något att bygga varaktig fred kring.
Vi befinner oss i en situation där alla som utövar förtryck och vill förändra världen med militära maktmedel hotar vår gemensamma överlevnad och utgör hinder för en hållbar värld. Vi måste göra gemensam sak med palestinierna, kräva rättvisa och ett slut på exploateringen av planetens tillgångar.
Elin Ulfhager
Praktikant
Vänsterns Internationella Forum