Intervju med Eva Golinger
2005-09-08
Den venezolansk-nordamerikanska advokaten Eva Golinger har under flera års tid ägnat sig åt att forska kring USA:s försök till intervention i Venezuela. Forskningsarbetet har resulterat i boken ”Chávez-koden” som kom ut på spanska och engelska tidigare i år. Golinger besökte Stockholm 28-30 augusti på inbjudan av Vänsterns internationella forum. Frilansskribenten Tigran Feiler intervjuade henne.
Din bok beskriver USA:s intervention i Venezuela i detalj. Hur skulle du sammanfatta USAs inblandning?
– Det var först när George W. Bush blev president 2001 som USA började utforma sin strategi för att göra sig av med Hugo Chávez [Venezuelas president]. USA började då genom National Endowment for Democracy, NED och USAID [USAs biståndsmyndighet] att finansiera den venezolanska oppositionen.
– I min forskning har jag kommit över CIA dokument som tydligt visar att USA:s regering kände till planerna på en kupp mot Chávez före själva kuppförsöket som ägde rum 11 april 2002. I dokumenten framgår det att USA inte bara informerades om vilka som var inblandade i kupplanerna utan även hur man tänkte provocera fram våldsamheter och på så sätt rättfärdiga kuppen. När kuppen sedan ägde rum var Vita Husets reaktion att stödja kuppmakarna, skylla våldsamheterna på Chávez och förneka all inblandning och kännedom om kupplanerna.
– USA:s intervention i Venezuela fortsatte även efter att folket gått ut på gatorna, krävt Chávez tillbaka och förhindrat kuppen. Under vintern 2002-2003 genomförde den USA-finansierade oppositionen en generalstrejk som i själva verket var en lockout med syfte att lamslå Venezuelas livsviktiga oljeindustri. Strejken pågick i 64 dagar och fick förödande ekonomiska konsekvenser för landet. Men återigen misslyckades man med att fälla regeringen.
– Det tredje försöket var att utnyttja den möjlighet som den venezolanska konstitutionen ger till en folkomröstning om presidentposten. Det var den av USA finansierade organisationen Sumate som ledde kampanjen. När halva Chávez´ mandat hade gått kunde folkomröstningen hållas i augusti 2004. Men trots att USA investerade stora summor pengar i valkampanjen kunde Chávez återigen vinna en storseger. Under perioden 2000-2004 stödde USA den venezolanska oppositionen med omkring 27 miljoner dollar. Det är de siffror vi har tillgång till idag men den verkliga summan kan vara betydligt större.
Har den venezolanska oppositionen försvagats av alla bakslagen?
– Ja, oppositionen har verkligen tappat mycket stöd och trovärdighet. Förut kunde man samla en miljon människor till sina demonstrationer och idag får de inte ihop fler än 3000. Många av oppositionens ledare har flytt till Miami. Bland affärsmännen har de mer pragmatiskt lagda övergett oppositionen och börjat stödja den sittande regeringen. Med Chávez har det öppnats upp nya möjligheter att investera i Venezuela och det har även arrangerats flera ekonomiska forum. Samtidigt har oppositionen skruvat ner retoriken och försöker istället vinna över folk från Chávez-sidan på ett mer subtilt sätt.
Har USA:s regering gett upp hoppet på att göra sig av med Chávez?
– Nej, målet är fortfarande att förstöra den bolivarianska revolutionen så fort som möjligt. Visst finns det mer pragmatiska grupper även inom USA:s regering men extremhögern och exilkubanerna vill bli av med Chávez.
– Jag tror att det är nu det verkliga angreppet börjar. Man hade underskattat Chávez popularitet och tvingas nu lägga om strategin. Språkrören i Washington angriper Venezuela så gott som dagligen och nidbilden de ger reproduceras sedan av media över hela världen.
– Predikanten Pat Robertsson argumenterade nyligen i sitt TV-program för att man ska mörda Chávez. Robertsson är i och för sig inte en del av USA:s regering, men har står den och familjen Bush nära.
Du jämför ofta USA:s agerande i Venezuela idag med angreppet på den folkvalda Sandinist-regeringen i Nicaragua under 1980-talet. Vilka skillnader finns mellan det två fallen?
– En viktig skillnad är att Venezuela är ett betydligt större och rikare land. I Nicaragua finns det ingen olja. I Venezuela har det heller aldrig funnits något behov av att skapa och finansiera oppositionell media. Nästan all rikstäckande media kontrolleras av oppositionen och ägs av några av Venezuelas absolut rikaste familjer. Det är också viktigt att tänka på att angreppet på Nicaragua pågick i över tio år och att man spenderade omkring en miljard dollar för att få till stånd ett regimskifte. USA kommer att fortsätta med sina destabiliseringsförsök gentemot Venezuela – strategerna i Washington tänker långsiktigt.
Du skulle ha deltagit i en panel på temat ”Stöd till regimskifte – demokratisk hjälp eller intervention” i Stockholm den 29 augusti men fick inte medverka. Vad hände?
– Jag var inbjuden och stod med på det ursprungliga programmet. Sedan informerades jag plötsligt om att jag inte längre fick medverka i panelen, utan bara i publiken. Under paneldiskussionen fick vi till slut reda på sanningen – NED:s ordförande Carl Gershman vägrade att sitta i samma panel som jag. Han anklagade mig för att rättfärdiga kriminaliseringen av demokratihjälp i Venezuela.
Ligger det någon sanning i det?
– Nej, jag är inte inblandad i den juridiska processen mot Sumate. Det är inte heller organisationen i sig som väntar åtal utan enskilda medlemmar. Det enda jag sagt är att det venezolanska rättsväsendet måste få ha sin gilla gång – det är det som kallas för demokrati. Än så länge befinner man sig bara på ett utredningsstadium.
Vad anser du om NED:s agerande?
– Jag tycker att det är skamligt. Det förvånar mig att de skräms av att en 32-årig advokat, utan makt och pengar, som skrev en bok ska delta i ett seminarium i Stockholm som förmodligen ingen i USA kommer att höra talas om. Det är chockerande att NED som har en budget på flera miljarder dollar och kontrollerar hela regeringar känner sig så hotade av mitt arbete. Jag ser det som ett svaghetstecken från deras sida, innerst inne vet de att de har fel.
Hur påverkas processen i Venezuela av USA:s omfattande militära bistånd till Colombia?
– USA:s militära hjälp till den colombianska regeringen som under de senaste åren uppgått till miljardbelopp begränsar sig inte till Colombia. Tanken är att sprida insatsen till hela det andinska området inklusive Venezuela. I Colombia byggs det nu militärbaser för fullt längs den venezolanska gränsen. Det hela för tankarna till Centralamerika under 1980-talet då de USA-stödda Contras angrep Nicaragua från baser i grannlandet Honduras.
Finns det en risk för att det venezolanska samhället ”colombianiseras”?
– Det skulle vara om man medvetet gör så att den colombianska konflikten får spridningar över gränsen. På så sätt skulle situationen urarta och en större militär intervention i Venezuela legitimeras.
I ”Chávez-koden” skriver du att ditt forskningsarbete kring USA:s intervention i Venezuela bara börjat. Vilka är dina framtida projekt?
– Det forskningsarbete som redovisas i boken är ännu inte avslutat. Jag tar fortfarande emot dokument från den ansökan jag gjort till de amerikanska myndigheterna med hjälp av lagen FOIA [Freedom of Information Act]
– ”Chávez-koden” har ännu inte givits ut i USA. Två förlag har visat intresse men sedan dragit sig ur. Kanske beror det på påtryckningar. Hittills har boken publicerats i Venezuela och på Kuba och en andra utgåva är på gång i Venezuela. I Spanien kommer boken ut den här månaden och i Tyskland i oktober. Det verkar även som att det kommer att göras utgåvor i Argentina, Japan och Vietnam.
– Jag planerar även att komma ut med en ny bok nästa år. Den kommer att handla om USA.s militära inblandning i Latinamerika. Jag har fått många intresseförfrågningar på det ämnet.
Tigran Feiler
